Du är vad du bloggar om

Jag och tjejgänget var och red islandshästar häromdan. Det var första gången jag red sedan jag var åtta år. Då red jag varv efter varv i Karlslunds ridhus. Min pappa brukar ofta påminna mig om detta och hur han tvingades stå vid sidan om och vinka varje gång jag passerade. Om han inte vinkade blev jag sur. Jag har en svag känsla av att pappa inte uppskattade vinkningarna lika mycket som jag.

Hur som helst red jag kanske ett år innan jag slutade. Även jag tröttnade på de där sega varven i ridhuset. Men när jag nu galopperade som en galning väcktes ett sug i mig. Tänk om man skulle ta och börja rida igen? Jag berättade för pappa att han kanske skulle få återuppleva de gamla minnena på riktigt, men att den här gången blir det mycket roligare eftersom jag enbart kommer galoppera och därmed går varven - och vinkningarna - mycket snabbare! Pappa tyckte att det var en dålig idé. Vissa ska då alltid vara så negativa.
Funderar på att slå in idén och ge den till honom i julklapp.