Du är vad du bloggar om

Min vän Melissa berättade för ett tag sedan att hon en dag sparkade i en lövhög och en hundralapp flög upp. Som i en film.

Jag tänkte på det igår när jag själv gick och trampade bland alla löv. Men chansen är väl en på miljonen. Efter en stund känner jag att någonting har fastnat under foten och känner med ett finger. Löv. Flera stycken. Jag petar bort dem och fortsätter gå.

Vad konstigt att det hade fastnat så många löv...
Onda aningar.

Tittar under foten igen. Mycket riktigt. Bajs.
Jag hade klivit i bajs. Och nu satt det under skon.
Luktar på fingret. Japp. Bajs under skon OCH på fingret.

Melissa sparkade fram en hundring. Jag trampade i bajs.

Life is sweet.

Nu ska vi göra en sak jävligt klart här! Jag och mina vänner är inga våp som man kan behandla hur som helst inte. Om slemmiga killar försöker något så får de allt veta att de lever!

Fia och jag passerar två killar på stan som då fäller en kommentar. Jag hör inte VAD - men det gör Fia.

Fia till killarna: Käften!
Jag: Vad sa de?!
Fia verkar fundera över händelsen någon sekund, skrattar lite förläget och säger:
- De sa … ”Hej”.
Jag: Fy faan…

Vilken JÄVLA stil att säga hej till folk bara sådär! Vilka tror de att de är liksom?!

.

Do not mess with us.

Halv sju i morse när ni låg och sov ruset av er, vet ni vad jag gjorde då? Jag jobbade på Pressbyrån på tågcentralen.

Man i 40-årsåldern: Man kan hämta ut konsertbiljetter här va?
Jag: Nej tyvärr vi har inte ATG här. Men du kan göra det på Turistbyrån som ligger lite längre bort.
Mannen: Här inne?
Jag: Ja, lite längre bort bara.
Mannen ser sig omkring och går sedan och ställer sig vid den andra kassan, ca tre meter bort. Sedan säger han på fullaste allvar:
- Här, eller?

Vad tror ni hände sedan?

Alternativ 1: Jag gick fram till den andra kassan och sa: ”Ja HÄR har vi ATG. Vad kan jag hjälpa Dig med?”

Alternativ 2: Eftersom mannen uppenbarligen hade problem med hörseln lät jag som en hörselskadad, tecknade vilt med händerna och sa ”TULITTBYLÅN! Dä liggel längle bått till höööögel”.

Om jag är trött på mitt jobb?
Lite kanske.
Vaddårå?

Min pojkvän ringde tidigare ikväll:

Jag: Hej älskling!
Han: Hej. Har jag mitt squashracket hos dig?
Jag: Japp!
Han: Är du säker?
Jag: (suck) … Vill du prata med det?

Är det bara jag eller är det någon mer som ser ett mönster här? Min kille litar inte på att jag har koll!

Jaja, det har kanske hänt att jag har glömt någon viktig (typ den viktigaste) ingrediensen till maten när jag har handlat...eller att jag har låst in mig på toaletten mitt i natten för att prata i telefon - och att dörren har gått i baklås och jag har suttit inlåst i en och en halvtimme. Men det händer väl alla!

Inte? Nähe, nänä.

Nu tycker jag att det här inlägget tog en tråkig vändning.

Gick precis igenom en kyrkogård och såg en pappa som fotade sin fru och deras lille son ståendes på varsin sida om en gravsten. En smula bisarrt egentligen. Jag kan se framför mig hur han sedan rusade hem, loggade in på Facebook och taggade bilden: ”Markus” – ”Lena”. Och så ”Farmor” i mitten.
Är det bara jag som tycker att vissa överdriver lite med att fota saker bara för att kunna visa andra på Facebook vad de har varit med om?

Här är förresten jag och Jack Sparrow från Pirates of Carribean som jag sprang på ute på krogen (obs jag har inte bara suttit hemma hela helgen obs):
.

Kolla min mansarm!!!!

Fredag kväll och TV-utbudet har aldrig varit sämre. Jag föreslår i ett svagt ögonblick att jag och pojkvännen ska se någon dokumentär på SVT Play.

Jag: Men jag vill se någon underhållande dokumentär i så fall!
Pojkvän: Okej.
Vi kollar igenom listan över dokumentärer.
Jag: "Flator, bögar och hederskultur i Sverige", kanske?
Pojkvännen: Nej. Varför inte ”Madoff-affären” eller ”Världen enligt Gazprom”?
Jag: Varför vill du bara se tråkiga (läs allmänbildande) dokumentärer när jag vill se något roligt?!

Det visar sig att endast fyra av dokumentärerna i listan går att se i SVT Play så jag går surt med på att se ”Terrorns röster”. Efter tio minuter tittar jag på min pojkvän. Han har somnat!
Nu förstår jag tanken bakom hans förstahandsval av dokumentärer. Ju tråkigare dokumentär, desto snabbare somnar man ifrån skiten…
.

Häromdagen fick jag ett mycket obehagligt sms från min syster:

”Om jag dör idag eller så vill jag att låten Speechless med Michael Jackson spelas vid minnesstunden. Jag vill inte ha någon gravsten och om det är möjligt vill jag att mina organ ska doneras. Så, då var det sagt”.

Jag pratade nyss med henne i telefon.
Jag: Har du sett nya Ica-reklamen med praktikanten?
Syrran: Nej.
Jag: Men se den nu då! Sök på youtube!
Syrran: Nej inte nu! Jag lyssnar på låten som jag ska ha på min begravning!

Var det någon mer än jag som såg Fråga Olle dokumentären igår kväll?
Såg ni slutet när ett gäng tjejer agerade testpanel för en manlig strippa? Eller strippa och strippa... Det var en gubbe som flåsande kom in med en mask på huvudet, stapplade runt i rummet och runkade framför tjejerna tills han kom i en hink. Han såg ut att vara medelålders och hade en stor ölmage. Femhundra kronor kostar det så kan vem som helst hyra in honom som en stämningshöjare till förfesten. Han sa själv att han gjorde det för att ge kvinnor en motsvarighet för de kvinnliga strippor som män tittar på.

Jo just det.

Jag vet inte vad ni tyckte. Själv kunde jag vrida ur trosorna efteråt...


Här har ni förresten ett smakprov från inslaget: