Du är vad du bloggar om

Det var en småblåsig sommar i början av 90-talet. Den 11-årige pojken och hans fem år yngre syster hälsade på sina morföräldrar över helgen. Under vistelsen gjorde pojken illa armen och mormodern lindade då ett vitt bandage runt skadan. Bredvid stod pojkens lillasyster och tittade på, mycket avundsjuk på pojkens förband. Samma dag satte mormodern den lilla flickan på pakethållaren för att leda cykeln bort till Ica. Pojken gick bredvid och höll armen med det vita bandaget högt.

Anja, sex år, stirrade med bister min på sin storebrors arm. Hon ville ju också ha ett stort vitt bandage. ”Kosta vad det kosta vill”, kan man tro att hon tänkte, för i nästa sekund stoppade hon helt sonika in foten bland ekrarna i det rullande cykelhjulet.

Jag minns inte längre om jag eller mormor skrek högst, men jag minns att jag kort efteråt satt på köksbordet och krävde att få ett bandage lindat om foten. Mormor plockade då fram den enda linda hon hade kvar.

Den var brun.

Hello fans,

Vad har ni för er? Jag är på Barbados. Bor på ett lyxigt hotell med all inclusive.


All inclusive någons gamla trosor bakom sängbordet. Mums!

Och apropå gamla trosor…

"Det som händer på Barbados stannar på Barbados", sa nog tanterna och unnade sig varsin porrdans med den unge bajanen:

När jag var omkring 20-21 år fick jag min första egna lägenhet i Örebro. Det var en helt okej lägenhet, förutom en sak: det var en mil till tvättstugan. Eller, tvättstugan låg i ett annat hus och jag bodde på tredje våningen utan hiss. Det blev ett jädra springande med andra ord.

Det fanns tre tvättider per dag och en söndag eftermiddag hade jag bokat det tredje passet, 17-22. Jag tog därför min överfulla och tunga tvättkorg, släpade den nedför alla trappor, över två gårdar bort till tvättstugan.

Det visade sig att någon hade passet före mig och när klockan var tio över fem gick tvättmaskinen fortfarande på full fart. Jag blev givetvis skitarg och bestämde mig för att stanna kvar till personen behagade att dyka upp och skälla ut honom/henne som om det inte fanns någon morgondag.

Strax innan klockan sex dök personen upp – en storvuxen kille, kanske tio år äldre. Där satt jag, en 20-åring på 51 kilo och väntade, arg som ett bi.

Om jag skällde ut honom? Japp, efter noter.
Vad han sa?

- Kolla på schemat, det är bara två tider på söndagar.
Sedan gick han in i tvättrummet och stängde dörren.

Kvar utanför satt jag. Och skammen. Jag kollade på tvättschemat, och mycket riktigt stod det med små små bokstäver i ett hörn att på söndagar var sista passet 12-18.

Han måste ju ha undrat vad det är för trasig människa som sitter och väntar för att skälla ut en människa på det sättet. Som en arg gammal kärring!

Jag fasar för att bli gammal.

God morgon!

När jag vaknade i morse gick jag som vanligt upp och började ta tag i alla morgonbestyr; gå på toa, äta frukost, duscha, borsta tänderna och så vidare. Den första biten gick bra, jag fick båda spola och tvätta händerna efter toabesöket. Vilken total lycka, kan jag känna såhär i efterhand. När jag efter frukosten ville borsta tänderna kom det nämligen inget vatten ur kranen. Vattnet var plötsligt avstängt. Att duscha var alltså också uteslutet. Efter en stunds oroligt plockande i köket kände jag att ”jag behöver bara skölja av fingrarna lite”.
Nähe, inte det heller nej.

Plötsligt kan jag inte tänka på annat än att borsta tänderna och letar desperat efter substitut till vatten att kunna skölja ur munnen och tandkrämen med.

Vad tror ni om kombinationen mjölk och tandkräm?
Juice och tandkräm då?

SMÖR och tandkräm?!

Tony,

När du skriver att du är ”uttålig som få, om du fattar vad jag menar ;-)”, så är jag faktiskt inte säker på om jag gör det. Men jag chansar på att du menar att du är uthållig och alltså en jävel på att hålla dig innan du kommer under sexakten. Är jag nära?

I så fall måste det här ju vara alla tjejers lyckodag! Eftersom jag är tjej och har letat boende vid ett antal tillfällen, så vet ju jag att som tjej är en sak extra viktig när man letar efter en kille att bo hos: att han är uthållig i sängen. Det är prio ett.

På andra plats kommer det här med spritandet och även där verkar du vara en jackpot! Jag vet inte en tjej som inte drömmer om att bo ihop med en hormonstinn kille som är en jävel på att supa, oavsett om det är en lägenhetskompis eller pojkvän som sökes!

Tony! Även om du låter som en jävla fin kille och trots att ditt cozeya och vräkiga hem låter som en dröm, så kommer jag tyvärr inte att söka om att få bli din inneboende.

Jag är väl helt enkelt inte av den ”fita typen”.

Runt halv tolv igår kväll hade tristessen precis slagit till när jag såg den, annonsen. Det var en annons för en dejtingsida och i vanliga fall skulle jag ha gäspat och surfat vidare. Men denna hade en undertext som fångade min uppmärksamhet: ”Dejting för gifta och sambos. Gör ditt liv levande – ha en affär”. En dejtingsida som uppmanar till otrohet? Intressant.

Men hur många sitter seriöst på den här sidan och letar efter någon att ha en liten affär med?!

Jag skapar snabbt en profil: Linda28. En uttråkad och gift småbarnsmamma.
”Vilken typ av relation söker du? - Kortvarigt, långvarigt, webbflirt/erotisk chatt eller Allt som ger mig spänning”. Väljer det sista. Man måste också svara på vad man ha för sexlust. Det vill säga från normal till mycket hög. Låg finns inte som alternativ. Någon bild laddar jag inte upp, men det har ingen betydelse ska det visa sig.
Fem sekunder efter att jag loggat in har min bildlösa profil redan haft åtta besökare. En 47-åring har rankat mig som ”favorit”. En 45-åring, en 41-åring, en 33-åring och en 28-åring har skickat ”flirtar”. Jag skickar genast flirtar tillbaka till samtliga. Det är ungefär som att ”poka” någon på Facebook.

Strax kommer det första meddelandet. Det är 41-årige Peter som skriver. Jag går in på hans profil. Han har en profilbild, men har suddat ut ansiktet. I informationen står det bland annat att han tänder tänder på: blyghet, att skippa kondomen, skolflickeuniform och ”en hemlig mötesplats".
Peter är gift. Men han söker ”lite pirr och krydda till sexlivet”.

Hinner inte ens svara innan nästa meddelande kommer, från en annan man i 40-årsåldern. Han har sambo och barn men ”vill främst inte sabba något hemma då jag har familj. Dåligt med sex hemma efter trasslig födsel, hon har ont efter några stygn och vill inte kåta upp mig som förr”.

Vilken sugga va?

Man 38 år skriver "Mums ;-)". Jag frågar om han är gift. ”Ja sen 99. Uh låter länge, men hållt ihop sedan 89. Då va du sex år??”
Duktig idiot. Och här sitter du nu, beredd att kasta bort 22 år på denna kvinna som var sex år när du och din fru träffades.

Efter att ha varit medlem i knappt 45 minuter raderade jag, lätt illamående, kontot. Då hade Linda28 haft nästan hundra besökare och fått nästan lika många skamliga meddelanden från män med fru eller flickvän.

Summa summarum:

Liggchans för en gift småbarnsmamma:

Mina tankar om äktenskap efter detta experiment:

Sjung med!

När jag föddes var mina föräldrar snåla. De gav mig nämligen bara ett enda namn: Anja.

På dagis insåg jag att alla andra barn hade minst två namn. Det ville jag också ha! När en kompis en dag var på besök och frågade vad jag hette i mellannamn sa jag därför ”vänta lite” och gick för att fråga mamma om ett lämpligt namn. Hon var på bottenvåningen och jag orkade helt enkelt inte gå ner så jag ropade:
- Mamma! Får jag heta Stina i mellannamn?!
- Ja, det får du väl?, svarade hon (och syftade på att jag kunde lägga till det namnet när jag blev äldre).
Jävligt nöjd med det svaret gick jag in till kompisen igen och sa:
- Jag heter Stina i mellannamn.
- Det gör du inte alls, jag hörde vad du sa till din mamma, sa kompisen.

Fan, jag skulle ha gått ner, tänkte jag surt.

Såhär i efterhand kan jag skämmas lite. Ja, inte för att jag ljög alltså, utan för att jag hade så dålig fantasi! Här hade jag chansen att välja mellan alla coola namn i hela världen. Och så valde jag STINA?!

När jag gick i mellanstadiet tvingade min kompis Ellen mig att gå med i Kyrkans ungdomsgrupp där hon själv var aktiv. Jag vet inte vad för skit de sysslade med där före min tid, men när jag började slutade i alla fall alla typer av religiösa aktiviteter. Och jag och Ellen ringde okristliga samtal från husets telefon:

Man: Ja det är Robert?
Jag (med hes sensuell röst): Heeeej det här är Eva, kodnamn Heta Greta.
Man: Haha va? Nu fattar jag ingenting!
Jag: Heta Greta från Heta Linjen…
Han: Haha, nej jag fattar inte!
Jag: Men var det inte dig jag pratade med nyss på Heta Linjen?
Han: Haha näe!
Jag: Men är det inte Robert?
Han: Ee…jo…men…

- Det är jag, Heta Greta...

Jag tror jag hann vara med i Kyrkans ungdomsgrupp ungefär en månad innan de tvingades lägga ner verksamheten på grund av att alla ungdomar då konsekvent vägrade att delta i någon kyrklig aktivitet.