Du är vad du bloggar om

Tjugosex och ett halvt

Jag orkade inte laga någon lunch idag, så jag gjorde som jag brukar göra i det läget. Jag köpte en sån här:

Ja, det brukar oftast bli en sån här paj när jag är för lat för att laga mat. Vet inte exakt hur många gånger i månaden vi snackar, men förmodligen tillräckligt ofta för att kassapersonalen på Ica internt ska kalla mig för ”Hon med pajen”.

Det värsta med att vara en kund med internt smeknamn är att det sällan är positivt. Tro mig, så var det på Pressbyrån och så är det överallt. Inser med fasa att jag förmodligen är en av de kunder som personalen suckar åt inombords när jag kommer. ”Nu kommer hon igen med sin äckliga paj”. Det spelar ingen roll om jag är trevlig, ler och inte gör något större väsen av mig när jag betalar. Jag är ändå ”Hon med pajen”.

Jag var och handlade förut. Gick in på ICA, tog en korg och slängde ned ett knippe av min huvudföda: bananer. Gick sedan raskt vidare till frysdisken och letade efter det näst bästa: glass. Men skitbutiken hade inte den sort jag ville ha. När jag insåg det stod jag villrådig en sekund och sedan tog jag upp mobilen (!) och tittade på den innan jag ställde ifrån mig korgen och lämnade butiken. Men varför gjorde jag så? Jag visste mycket väl att ingen hade vare sig ringt eller smsat. Jo, jag gjorde det för syns skull. För att ge sken av att jag tittade på mobilen, insåg att det var något jag missat och därför var tvungen att snabbt ta mig därifrån. Förstår ni?

Samma sak gör jag om jag exempelvis är på väg till en butik och råkar passera den för att jag går i andra tankar. När jag upptäcker det kan jag liksom inte bara tvärvända utan måste ta upp mobilen och titta på den innan jag kan byta riktning. Som om någon som såg mig skulle förstå varför jag bytte riktning annars? Som om någon som såg mig verkligen skulle bry sig?

Willys hade förresten glassen jag ville ha, men alla bananer där var brunprickiga. Det borde vara förbjudet att sälja sådana bananer!

Just ja, jag har en blogg! Kanske är dags att skriva något?

Tänkte summera min Valborg:

* Förfest med syster, vänner och några snubbar som kastade dart: +++
* Utgång till ett ställe som i vanliga fall släpper in ca 1500 personer, men som denna kväll tyckte att det var lämpligt att ta in över 4500 pers: +
* Betala 150:- i inträde för att packas ihop som får på ovan nämnda krog: +
* Snubbla på ett trappsteg och få, vad jag redan nu kan lova är, årets blåmärke 2011: +
* Pizza efter krogen (givetvis med oxfilé, champinjoner och färska tomater badandes i blandad kebabsås): ++
* Få femhundra kronor för att tyda de romerska siffrorna på en främmande killes tatuering: +++++

Vad gjorde ni i helgen då? /Anja 14 år

…jag har haft en drös toppenjobb också!

Mitt första extrajobb var som telefonförsäljare. Jag var 15 år och likaså var mina medarbetare. Säljcoachen var fem år äldre och pratade bara med dem som sålde bra. Aldrig med mig dvs. Men en dag när jag kom till jobbet mötte säljcoachen mig med öppna armar:
- HEJ ÄLSKLIIIIING!
Sedan visade hon mig på ett A4 papper som hon satt upp på väggen att jag denna månad hade sålt bäst av alla. Alla säljare förvarade sitt säljmaterial (ett säljmanus som man slaviskt skulle följa, ord för ord) i en vit plastbox. Nu ville säljchefen belöna mig för mitt hårda arbete och sa med tillgjord bebisröst:
- Vet du vad du ska fåååå? En träbox istället för plastboxen! GRATTIS!

Jag och träboxen fick ett kortlivat förhållande, för strax efteråt tog jag ett stort steg i karriären och började jobba på hamburgerkedjan Max. Steka hamburgare, göra rent fritösen och så tusen skrikande barnfamiljer på det. What’s not to love?

Jag har också, som ni kanske vet, jobbat på Pressbyrån. En av mina första dagar på jobbet, när det mesta kändes förvirrande, kom en gubbe in och sa att han ville ha ”Röda lacket”. Eftersom jag inte hade någon koll på vad vi sålde i butiken gick jag planlöst runt bakom kassan och låtsades rota i skåpen. Efter en stund stannade jag upp och sa:
- Jag tror tyvärr inte att vi har något nagellack alls.
Gubben frustade till av skratt och förklarade att Röda lacket är en snussort.

Fler spännande Pressbyrå-moments kan ni läsa om här.

Jag och Roy. Bilden har egentligen inget med inlägget att göra.

Jag hittade min gamla dagbok i föräldrahemmet. Den handlar till nittio procent om killar. I tredje klass har jag exempelvis gjort en lista där jag har satt en till fem stjärnor på de killar som jag gillade. Eller gillade och gillade. Jag hade rätt så låga krav på den tiden i så fall, om man får tro de parametrar jag har rankat killarna utifrån: snygg, snäll och snuskig.

SNUSKIG?!

Den killen som har fått flest stjärnor under ”snygg” har även har även blivit rankad som den snuskigaste av dem alla. Jag undrar vad snuskig innebär för en nioåring? Jag har ett starkt minne av att killen i fråga en gång oblygt petade i näsan framför mig och stolt visade upp sitt fynd. Undrar om det är vad jag syftar på? Jag verkar ju inte ha tyckt att det gjorde honom mindre attraktiv i alla fall. Men det är klart, det är ju en del man får blunda för om det viktigaste är att killen är snygg och snäll...

Här är jag, 26 år:



Här är jag igen, 18 år:



Här är jag, någon månad gammal, tillsammans med min pappas bakhuvud:




...

Det kan vara dags för en förändring av frisyren.

Men troligtvis inte.

Igår på ICA:
Jag: En tialott, tack.
Tanten i kassan, skeptiskt: Och hur gammal är du?
Jag: …tjugosex…
Tanten i kassan, jätteskeptiskt: Får jag se ditt leg?
Hon tittar på mitt leg och skrattar till.
- Jaha där ser man! Du såg SÅ ung ut! Grattis!

Jag är 26 år men ser ut som 14. Tydligen ska jag vara tacksam.

I dag på ICA:
Jag: En Kronan vit, tack.
Ung tjej i kassan, skeptiskt: Kan jag få se ditt leg?
Hon tittar på mitt leg och utbrister ”OOOJ!”.

Jag har aldrig känt mig så gammal som efter den kommentaren.

Topp fem trender som jag är jävligt glad för att jag INTE föll för under min tonårstid:

1. Buffaloskor
Nej, det hade jag verkligen inte! Jag fick inte för mamma. Så jag köpte ett par liknande av märket Fishbone istället. Bar dem med nedhasade benvärmare, kort kjol och tight topp. Och ja, det var precis så snyggt som det låter!
2. Tatuering i svanken
Jag ville men vågade inte. Den hade annars gift sig fint med ovan beskrivna klädstil.
3. Robyn-frillan
När jag var tre år hade jag däremot pottfrisyr (!). Vad det har med saken att göra är oklart.
4. Plocka bort alla strån i ögonbrynen och måla dit nya med svart kajalpenna
Varför rycka bort alla strån? Det gör ju ont! Jag målade svart direkt på brynen istället...
5. Brun läppenna
Jag körde på ett brunt läppstift istället. MYCKET snyggare!

Förra året jobbade jag på en reklambyrå som dessvärre gick i konkurs. När ett företag går i konkurs kan du under en begränsad period få statlig lön, men för att få det måste du gå med i Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen kan under den här perioden tvinga dig att söka jobb som de finner lämpliga. De fann snabbt ett jobb de tyckte var lämpligt för mig. I Östersund.

Då jag bor i Stockholm tyckte jag att det borde finnas NÅGOT mer närliggande jobb jag kunde söka innan jag tvingades flytta till staden som är känd för sitt bajsvatten och ifrågasatte därför detta. Arbetsförmedlingen svarade att om jag inte sökte jobbet kunde jag glömma att få några pengar.

Sagt och gjort. Här ser ni min eminenta ansökan:


Hej!

Jag heter Anja och är snart 26 år och jag kommer från Örebro men har även
bott i Jönköping där jag har utbildat mig. I Jönköping har jag min
pojkvän och åker dit så ofta jag kan för att träffa honom. Jag är glad
och positiv och tycker om att ha jättemånga bollar i luften!

Förut jobbade jag mycket extra på Pressbyrån i både Örebro och
Jönköping samtidigt som jag pluggade. Där jobbade jag i kassan och
genom det fick jag verkligen lära mig att det finns många olika
sorters människor här i världen! Efter utbildningen i Jönköping fick
jag genom praktik jobb i sthlm på en reklambyrå. Där jobbade jag
framför allt som produktionsledare och styrde upp seminarier och grejer. Jag fick också skriva några press meddelanden.

Det är framförallt ett jobb på en tidning som jag är intresserad
av men jag söker nu jobbet som copywriter hos er! Det verkar kunna
vara ett roligt jobb som kanske passar mig!

Vänliga hälsningar Anja

Jag skickade in ansökan i december och väntar fortfarande spänt på besked...

För ungefär tre år sedan träffades jag och min kille för första gången. Det var på en gemensam väns födelsedagsmiddag. Jag minns att han kom sist av alla och att jag tänkte att han var väldigt söt. Vi satt ganska långt ifrån varandra och pratade därför inte, men en gång under kvällen fotade han mig och födelsedagsbarnet som satt bredvid varandra. Jag minns att jag medvetet försökte se lite extra snygg ut.

För en tid sedan kollade jag på bilderna i hans dator och hittade bilden från middagen:

HAHAHAHAHAHA!

Vaknade tre gånger i natt av samma känsla: en främmande man ligger bredvid mig.

Jag fick lätt panik och tvingade mig själv att öppna ögonen för att se vem mannen var. Egentligen fick jag inte panik av det faktum att det låg en främmande man bredvid mig.  Nej, känslan var mer ”WTF HAPPENED LAST NIGHT?!” (åt vindruvor och kollade på Efterlyst).

Varje gång kom jag dock fram till att den främmande mannen bredvid var min kille.

Piuh!

Hemma från Barbados! Som ni kanske förstår har det varit en vecka bra så IN i helvete! Lyxiga trerättersmiddagar varje dag, sol, bad, snorkling med jättesköldpaddor, dyk med ubåt och så vidare och så vidare.

Igår var vi på djuphavsfiske med motorbåt. Häftigt va?!
Ja, sånär som på en ynka liten detalj då; jag blir lätt sjösjuk.

Vi var ute på havet i fyra timmar.

Ja, jag spydde över reglingen.
Tre gånger ja.

Ingen fisk fick vi heller.

Värt.

Bild från Oistins Fish Market, Barbados

Det var en småblåsig sommar i början av 90-talet. Den 11-årige pojken och hans fem år yngre syster hälsade på sina morföräldrar över helgen. Under vistelsen gjorde pojken illa armen och mormodern lindade då ett vitt bandage runt skadan. Bredvid stod pojkens lillasyster och tittade på, mycket avundsjuk på pojkens förband. Samma dag satte mormodern den lilla flickan på pakethållaren för att leda cykeln bort till Ica. Pojken gick bredvid och höll armen med det vita bandaget högt.

Anja, sex år, stirrade med bister min på sin storebrors arm. Hon ville ju också ha ett stort vitt bandage. ”Kosta vad det kosta vill”, kan man tro att hon tänkte, för i nästa sekund stoppade hon helt sonika in foten bland ekrarna i det rullande cykelhjulet.

Jag minns inte längre om jag eller mormor skrek högst, men jag minns att jag kort efteråt satt på köksbordet och krävde att få ett bandage lindat om foten. Mormor plockade då fram den enda linda hon hade kvar.

Den var brun.

När jag var omkring 20-21 år fick jag min första egna lägenhet i Örebro. Det var en helt okej lägenhet, förutom en sak: det var en mil till tvättstugan. Eller, tvättstugan låg i ett annat hus och jag bodde på tredje våningen utan hiss. Det blev ett jädra springande med andra ord.

Det fanns tre tvättider per dag och en söndag eftermiddag hade jag bokat det tredje passet, 17-22. Jag tog därför min överfulla och tunga tvättkorg, släpade den nedför alla trappor, över två gårdar bort till tvättstugan.

Det visade sig att någon hade passet före mig och när klockan var tio över fem gick tvättmaskinen fortfarande på full fart. Jag blev givetvis skitarg och bestämde mig för att stanna kvar till personen behagade att dyka upp och skälla ut honom/henne som om det inte fanns någon morgondag.

Strax innan klockan sex dök personen upp – en storvuxen kille, kanske tio år äldre. Där satt jag, en 20-åring på 51 kilo och väntade, arg som ett bi.

Om jag skällde ut honom? Japp, efter noter.
Vad han sa?

- Kolla på schemat, det är bara två tider på söndagar.
Sedan gick han in i tvättrummet och stängde dörren.

Kvar utanför satt jag. Och skammen. Jag kollade på tvättschemat, och mycket riktigt stod det med små små bokstäver i ett hörn att på söndagar var sista passet 12-18.

Han måste ju ha undrat vad det är för trasig människa som sitter och väntar för att skälla ut en människa på det sättet. Som en arg gammal kärring!

Jag fasar för att bli gammal.

Sjung med!

När jag föddes var mina föräldrar snåla. De gav mig nämligen bara ett enda namn: Anja.

På dagis insåg jag att alla andra barn hade minst två namn. Det ville jag också ha! När en kompis en dag var på besök och frågade vad jag hette i mellannamn sa jag därför ”vänta lite” och gick för att fråga mamma om ett lämpligt namn. Hon var på bottenvåningen och jag orkade helt enkelt inte gå ner så jag ropade:
- Mamma! Får jag heta Stina i mellannamn?!
- Ja, det får du väl?, svarade hon (och syftade på att jag kunde lägga till det namnet när jag blev äldre).
Jävligt nöjd med det svaret gick jag in till kompisen igen och sa:
- Jag heter Stina i mellannamn.
- Det gör du inte alls, jag hörde vad du sa till din mamma, sa kompisen.

Fan, jag skulle ha gått ner, tänkte jag surt.

Såhär i efterhand kan jag skämmas lite. Ja, inte för att jag ljög alltså, utan för att jag hade så dålig fantasi! Här hade jag chansen att välja mellan alla coola namn i hela världen. Och så valde jag STINA?!

När jag gick i mellanstadiet tvingade min kompis Ellen mig att gå med i Kyrkans ungdomsgrupp där hon själv var aktiv. Jag vet inte vad för skit de sysslade med där före min tid, men när jag började slutade i alla fall alla typer av religiösa aktiviteter. Och jag och Ellen ringde okristliga samtal från husets telefon:

Man: Ja det är Robert?
Jag (med hes sensuell röst): Heeeej det här är Eva, kodnamn Heta Greta.
Man: Haha va? Nu fattar jag ingenting!
Jag: Heta Greta från Heta Linjen…
Han: Haha, nej jag fattar inte!
Jag: Men var det inte dig jag pratade med nyss på Heta Linjen?
Han: Haha näe!
Jag: Men är det inte Robert?
Han: Ee…jo…men…

- Det är jag, Heta Greta...

Jag tror jag hann vara med i Kyrkans ungdomsgrupp ungefär en månad innan de tvingades lägga ner verksamheten på grund av att alla ungdomar då konsekvent vägrade att delta i någon kyrklig aktivitet.

Vaknade vid tolvsnåret och fick lite egentid (åt frukost, borstade tänderna, satt vid datorn) tills det var dags att väcka min kille, lagom till Sverigematchen. Han intog frukosten vid TV:n.
”Oj, juice i champagneglas! Fint ska det vara”, tänker ni.
”Oj, han dricker ur ett glas i alla fall”, tänker jag (och ni som varit med ett tag) som vet bättre...



Lunch: tacos. En tallrik till stora björn och en till lilla björn.
Ja, nu råkade lilla björn vara utsvulten så hon tog ungefär tre gånger så mycket mat som stora björn...



Handboll igen. Vad den bruna pricken på bordet är? En snusprilla. De brukar ligga spridda lite överallt i den här lägenheten faktiskt. Man vet aldrig när man kommer att trampa på en som fastnar i strumpan. Lite spänning i vardagen!



Matchen går till förlängning och jag går till frysen.



Dags för Solsidan! Okej, jag vet att det inte går att se vad det är på TV:n, men skit i det nu och titta vad jag hittade i ett av skåpen i köket! Ett OÖPPNAT paket Digestivekex! Hur folk kan ha sånt som bara ligger hemma är för mig obegripligt. Men jag är ju inte den som är den, så jag hjälper naturligtvis min kille att äta upp dem!

Se där, en söndag helt i televisionens och nyttighetens tecken!