Du är vad du bloggar om

Efter snart fem års extrajobbande på Pressbyrån trodde jag att jag visste allt om stället. Men idag jobbade jag min sista dag och titta här vad jag upptäckte att vi säljer:

Extra Liquid Spearm. Och bara tjugo kronor för en förpackning!
Jag tar två!

Jag har bestämt mig för att göra slut på det längsta förhållandet jag har haft. Ett förhållande helt utan kärlek. Efter imorgon är jag en fri kvinna!

Pressbyrån: we are sooooo over!

Kom just att tänka på en jobbsituation (det händer inte alltför sällan som ni kanske har märkt):

En tjej som ser ut att vara i ungefär samma ålder kommer fram och handlar. Hon verkar trevlig. En vanlig tjej.
Jag: Det blir tjugo kronor.
Tjejen: DITT JÄVLA AS! DIN JÄVLA HORA!
Hon fortsätter skrika en stund innan hon plötsligt tittar på mig och säger med normal röst:
- Tjugo kronor sa du?
Jag: Ee… ja…
Hon fortsätter skrika, betalar och går.
Jag trodde först att jag var med i Dolda kameran eller något, men insåg senare att tjejen förmodligen hade Tourettes syndrom.

Jag kan - tro det eller ej - också känna för att ösa skit över folk (läs kunder) ibland. Men gör det inte för att jag skulle förmodligen få sparken på två röda... 

...MEN om jag får en släng av Tourettes lite då och då när jag jobbar, så kan jag härja fritt och sedan skylla allt på sjukdomen! Det borde chefen kunna ha överseende med kan jag tycka.



Låt det komma!

Okej, nu har jag fått klagomål från flera håll om att jag inte har bloggat på flera dagar (tristessen i Sverige är större än jag trodde).  

Jag har inte haft tid att blogga för i mitt liv händer hela tiden en massa andra spännande saker. Idag har jag till exempel jobbat:

Antal gånger jag blev irriterad: 948. Som av en slump var det också antalet kunder jag hade under mitt pass. 
Antal människor jag bedömde som psykiskt sjuka: 947. Alla kunder utom en alltså. Men jag blev irriterad på den personen också. För att hon kom in.
Antal personer jag sprayade med doftspray: 1. Han hade förmodligen badat i sitt eget urin.
Antal gånger jag gjorde bort mig: 1. Det är faktiskt inte så himla lätt att skilja på ”kondomer” och ”korv med bröd” när det sägs på bred skånska.

Jag mår illa. Känner mig hängig och deppig. Har ångest och hyperventilerar.
- Jaha hon är bakis!, tänker ni.
Bakis och bakis. Nä, men jag ska jobba om en stund.

Undrar vilka spännande människor jag kommer att träffa ikväll då. Kanske någon mindreårig snorunge som försöker köpa cigg. Ungefär som den här gången:

En kille kommer in och vill köpa cigg. Jag ber om leg eftersom han inte ser ut att vara en dag äldre än tolv. De flesta mindreåriga brukar i det här läget rota länge och väl i fickorna (har till och med hänt att någon tittat utanför dörren) och sedan mumlat att de har tappat det eller glömt det hemma. Tror ni jag är född igår eller?! Jag UPPFANN praktiskt taget det där tricket!

Den här killen langar trots allt fram legget, men det visar sig att han bara är sjutton år. Nyligen fyllda dessutom.

Jag: Men du är ju inte arton!
Killen: Jo, jag fyllde för en vecka sen.
Jag: Ja du fyllde sjutton, ja.
Killen: Är du säker?!

Halv sju i morse när ni låg och sov ruset av er, vet ni vad jag gjorde då? Jag jobbade på Pressbyrån på tågcentralen.

Man i 40-årsåldern: Man kan hämta ut konsertbiljetter här va?
Jag: Nej tyvärr vi har inte ATG här. Men du kan göra det på Turistbyrån som ligger lite längre bort.
Mannen: Här inne?
Jag: Ja, lite längre bort bara.
Mannen ser sig omkring och går sedan och ställer sig vid den andra kassan, ca tre meter bort. Sedan säger han på fullaste allvar:
- Här, eller?

Vad tror ni hände sedan?

Alternativ 1: Jag gick fram till den andra kassan och sa: ”Ja HÄR har vi ATG. Vad kan jag hjälpa Dig med?”

Alternativ 2: Eftersom mannen uppenbarligen hade problem med hörseln lät jag som en hörselskadad, tecknade vilt med händerna och sa ”TULITTBYLÅN! Dä liggel längle bått till höööögel”.

Om jag är trött på mitt jobb?
Lite kanske.
Vaddårå?

Jag ramlade in på en modeblogg där tjejen hade skrivit om sina planer för helgen:

Fredag: Shoppa.
Lördag: Shoppa.
Söndag: Shoppa.

Jag vill ju inte vara sämre, så här kommer nu mitt späckade schema:

Fredag: Jobba
Lördag: Jobba
Söndag: Jobba

Jag säger inte att det inte kommer att bli kul. Jag träffar massor med spännande människor på jobbet. Följande exempel är bara ett av tusentals:

En gubbe med rödsprängt ansikte, gul neonväst (sån där som barn på dagis har) och en fullastad kundvagn dundrar in i butiken. Han går till bordet som löper längs med ett av fönstren och börjar rada upp saker ur sin vagn: en hög porrtidningar, en osthyvel, en hammare och så vidare.
Efter en stund går han fram till kassan. Han stinker alkohol.

Gubben: Tjugo råa korvar!
Jag: Tjugo stycken? Vill du verkligen ha rå korv?
Gubben: Ja för helvete!
Jag: Okej. Det blir 360 kronor.
Gubben: Du kan göra i ordning dem så länge.
Jag lägger upp en korv medan gubben lägger upp pengar. Han tar korven och biter i den.
Gubben: VAD I HELVETE! DEN ÄR JU KALL!
Jag: Ja, råa korvar brukar vara kalla.

Gubben kastar korven mot mig, men missar. Jag skriker åt honom och i nästa sekund rusar han i ilska ut ur butiken. Jag sopar snabbt ner hans tillhörigheter (eller ja…) i kundvagnen och skjuter ut den i gatan.

Vad är väl en shoppingdag på stan när man kan ha så spännande på Pressbyrån?

Jag hade jobbat hela dagen på Pressbyrån. Jag jobbade som vanligt ensam och det var massor med folk hela dagen. Helt slut med andra ord. När jag äntligen slutat gick jag ut för att ta cykeln hem. På den här tiden bodde jag hos mina föräldrar i Örebro och hade en härlig cykeltur på tjugo minuter att se fram emot…

Jag kommer ut och går mot min cykel. Men någonting är inte som det ska. Sadeln är borta! Jag stirrar på den tomma stången där sadeln brukar sitta, tittar åt sidan och tillbaka igen. Kan liksom inte riktigt greppa situationen. Funderar i ett kort ögonblick på om jag ska cykla hem ändå – ståendes eller alternativt sittandes på pakethållaren...
.

Tyvärr måste jag göra er besvikna med att jag slutligen ringde pappa som fick hämta mig. Men tack i alla fall till den som snodde min sadel. You made my day.

Jag läste nedanstående insändare i en av Jönköpings tidningar och kände att nu har det väl ändå gått för långt?
Ja det har det.




Ja, SJÄLVKLART handlar artikeln om mig!
http://nojesnytt.se/jonkoping.html

Ett minne från en fredagskväll på Pressbyrån i Örebro (nej jag hängde inte där frivilligt, jag jobbbade):

Det är mycket folk i butiken. Killen längst fram i kön är minst 1,95 lång, kraftig och har tuppkam. Han luktar alkohol.

Han: Ett paket Prince tack.

Jag vill att det ska gå fort så att kön försvinner så jag ger honom snabbt det han vill ha.

Killen flinar och innan han ska gå ut ropar han:

- HAHA du sålde precis cigg till en minderårig!

Det går några minuter och kön tar aldrig slut.

Plötsligt står han där igen. Längst fram i kön och flinar. Jag minns inte vad han köpte denna gång, men plötsligt tittar han på mig och vrålar:

- NEJ JAG VILL INTE LIGGA MED DIG! SLUTA TJATA!

Synd. Han hade annars allt jag någonsin drömt om.

.

...och här kom jag osökt att tänka på Runar Söögard...

Jag: Vill du ha en påse att ta varorna i?

Kund: Ja, om du har en!

Jag vill säga: Nej tyvärr, det har jag inte... Ja det har jag, varför tror du att jag frågade din intelligensbefriade tjockskalle!

Jag säger: Ja men visst har jag det.

Kund: Har ni inga fler Aftonbladet?!

Jag: Nej tyvärr, de är slut.

Kund: Helt slut?!

Jag vill säga: Nej, jag har ett gäng på lagret. Ja de är HELT slut, fuckhead!

Jag säger: Ja, tyvärr.

Kund: Jag vill ha en Trisslott - med vinst. Hehehe.

Jag vill säga: Vad fan skrattar du för ditt psykfall? Det var INTE roligt! Här har du en lott UTAN vinst!

Jag säger: Hehehehehhehehhehehehhehehe.

En man klädd i cowboyhatt kliver in i butiken och går fram till snuskylen.

Jag: Kan jag hjälpa dig med något?

Han: *fnyser* Det tror jag inte.

Jag: Eh...okej, men jag jobbar ju här. Är det nåt speciellt du letar efter?

Han: *högdraget* Jag letar efter General MAXI, om det nu säger dig något.

Jag: Ja, den har vi här *plockar fram snusdosan*.

Mannen mumlar surt för dig själv.

Jag: Har du något att säga kan du väl säga det till mig istället?

Han: Jag talar inte med sjuka människor.

?

Nu har jag en fråga. Sitter det lappar på samtliga mentalsjukhus runtom i landet med mina arbetstider tillsammans med ett meddelande om att det är någon slags "get together" för psykfall? Det skulle inte förvåna min en dag i veckan.

Det har blivit lite dålig blogguppdatering den här veckan, vilket beror på att jag har flyttat. Min nya adress är Pressbyrån. Jag jobbar v a r j e dag. Kommer att tänka på när jag jobbade på Pressbyrån i Örebro. En dag gick strömmen i flera timmar vilket oroade chefen eftersom vi då inte skulle kunna larma på kvällen.

- Någon måste sova här i natt, bestämde hon.

?

Eller som den gången någon av oss hade låst dörren för att gå på toaletten.

- Om ni ska hålla på så här får vi skaffa en potta och ställa bakom dörren på lagret!, skrek hon. Chefen från helvetet.

?

Jag förstår inte riktigt hur hon tänkte där. Det hade väl knappast gått snabbare om vi hade gått på pottan istället för toan. Och undrar vad kunderna hade sagt om jag hade suttit på pottan på lagret och skrikit:
- Vänta lite, jag sitter på pottan!

- Betala allt i mynt. Lägg fram ett mynt i taget, samtidigt som du räknar högt. Tappa bort dig i räknandet och börja om. Peka på mynten när du räknar.

- Ta en liten kaffemugg men tryck på "stor kaffe" i automaten.

- Skrik att du har asbråttom och att personalen ska skynda sig så att du inte missar tåget. Kom tillbaka efter tio minuter som om inget hade hänt och handla igen.

- Hetsa och skrik i kön att personalen ska skynda sig för att du har bråttom. När du kommer fram till kassan köper du ett tuggummi för en krona.

Jag älskar mitt jobb om någon undrar. Speciellt om min chef undrar.

Jag hatar (fortfarande) folk som:

...säger skrot, skräp och grus istället för mynt. "Jag tänkte göra mig av med lite skrot", säger de och skrattar. Som psykopater precis innan de ska få sin medicin. "Jag tänkte göra mig av med lite skrot. Hahahaha". Människor som ni skrämmer mig.

...säger "Jag vill köpa en Trisslott - med vinst", och sedan skrattar de som att de precis sagt något oerhört fyndigt. Som att de nyss kom på det och är oerhört nöjda med "skämtet". Nej, det är inte kul. Inte ens lite.

...tar en liten kaffemugg men trycker på knappen där det stor "Stor mugg". Sedan skriker de "OOOOOJ! HALLÅÅÅÅÅÅ! JAG TRYCKTE FEL!". Jaha, vad vill du att jag ska säga? Grattis, din sopa.

Nu ska jag och min taskiga attityd gå och lägga oss. God natt.

Har jobbat hela kvällen. Kul lördagskväll. Gick mest runt och funderade på var på lagret jag kunde hänga mig. Något som gjorde mig gladare för en stund var ett gammalt minne från när jag jobbade i Örebro. Jag och Zandra är på jobbet och Zandra får en kund som vill köpa korv. Hon tar "korvkniparen" (ja inte fan vet jag vad det heter) och lägger upp en korv i ett bröd. Sedan går hon till kassan (fortfarande med kniparen i handen) och tar upp tjugolappen som kunden lagt på bänken - med kniparen! Ja det är ju bland det roligaste jag sett. På jobbet alltså. Då kanske ni förstår hur roligt jobb jag har...

Det värsta är att när jag kommer att tänka på roliga saker när jag är själv kan jag aldrig hålla mig för skratt. Denna gång var inget undantag. Folk måste ju undra vad det är för trasig människa som står där i kassan och skrattar för sig själv...

Jag har precis erbjudit några vänner att ta mitt extrajobb när jag flyttar till Stockholm. Blir nästan lite nostalgisk när jag tänker tillbaka på min tid där. Som den där gången när det kom in en alkis en sekund efter att jag öppnat och skrek att han hade diabetes och måste ha något sött. Jag föreslår en kanelbulle. Gubben mosar in en bulle i munnen samtidigt som han går mot kassan. Han försöker säga något ohörbart och bullsmulorna sprutar åt alla håll.

- Fjorton kronor, säger jag eftersom jag inte hör - och skiter i - vad gubben säger.

- Vad är viktigast?! Att jag får i mig något så att jag överlever eller att du får betalt?!

Utan att tänka efter svarar jag:

- Att jag får betalt.

Gubben vrålar med högrött ansikte, kastar in pengarna bakom kassan och stormar ut.

Efter någon minut rusar han in igen och innan jag hinner reagera står han med ansiktet en centimeter från mitt:

- SÄG ATT DET ÄR VIKTIGAST ATT JAG ÖVERLEVER!

Om någon av mina vänner som överväger jobbet läser det här och vill höra fler anekdoter är det bara att höra av sig. Jag har jag några på lager.