Du är vad du bloggar om

Älskade fans,

Nu har jag delat upp bloggen i pedagogiska kategorier så att ni lättare ska kunna hitta gamla inlägg.

Kategorierna är:

Mina favoriter - (YouTube-klipp och roligt skrivet av andra)

Pissbyrån - (eftersom jag tyvärr spenderar en alldeles för stor del av mitt liv där)

I hate (bruna bönor) - (sånt jag inte gillar helt enkelt)
Random - (all skit som inte kan kategoriseras)

Vänner och annat löst folk - (allt jag skriver om dig och andra)

Me, me, me - my favourite person: ME! - (det är ganska uppenbart eller..?)

...men det här är FÖR kul!
.

En man klädd i cowboyhatt kliver in i butiken och går fram till snuskylen.

Jag: Kan jag hjälpa dig med något?

Han: *fnyser* Det tror jag inte.

Jag: Eh...okej, men jag jobbar ju här. Är det nåt speciellt du letar efter?

Han: *högdraget* Jag letar efter General MAXI, om det nu säger dig något.

Jag: Ja, den har vi här *plockar fram snusdosan*.

Mannen mumlar surt för dig själv.

Jag: Har du något att säga kan du väl säga det till mig istället?

Han: Jag talar inte med sjuka människor.

?

Nu har jag en fråga. Sitter det lappar på samtliga mentalsjukhus runtom i landet med mina arbetstider tillsammans med ett meddelande om att det är någon slags "get together" för psykfall? Det skulle inte förvåna min en dag i veckan.

Hur kommer det sig att människor som fått barn alltid tror att alla andra är intresserade av allt som har med deras barn att göra? En bekant till mig - som jag träffar högst två gånger per år - fick barn för ca 1,5 år sedan. Häromdagen fick jag ett mail från henne, vilket var det första jag hört från henne på över ett halvår. Mailet inleddes på följande sätt:

"Hej! Hur är det? Vi mår bra, Hildur* har blivit stor, 82 cm, pratar ca 40 ord..."

Som svar på det skrev jag:

"Hej! Allt är bara bra med mig, Jag är fortfarande kvar i Jönköping, har ett år kvar efter sommaren. Är tillsammans med Gustaf, han är ca 183 cm lång och pratar ca 500 ord. I minuten."

Jag utgår ju från att det är helt i sin ordning i hennes värld att man alltid inleder beskrivningen av andra med att berätta hur långa de är och hur många ord de kan.

* Namnet Hildur är fingerat. Hennes riktiga namn är Nathalie.
.

Jag förstår att ni knappt kan sova av nyfikenhet över hur det har gått för mig och min leverfläck. Jo, den är kvar än så länge. Men jag fick en intressant tankeställare häromdagen. En av mina föräldrars vänner berättade att hon varit på Vårdcentralen och visat upp två vårtor på halsen som hon vill bli av med.

- De där kan du klippa bort själv, tyckte läkaren.

Utifrån det expertutlåtandet kan jag konstatera två saker:

1. Kompetensnivån på Vårdcentralen är hög. MYCKET hög.

2. Eftersom läkarna på Vårdcentralen ändå tänker efterlämna ett ärr om de tar bort den kan jag väl lika gärna själv klippa bort min leverfläck med nagelsax. Eller skära bort den med en slö smörkniv. Ja, lite sport ska det väl vara?

Sådärja. En vecka i helvetet är avklarad. Det firar vi med kladdkaka, vaniljglass och ytterligare ett favoritinlägg från Alex Schulmans blogg:

.

Det har blivit lite dålig blogguppdatering den här veckan, vilket beror på att jag har flyttat. Min nya adress är Pressbyrån. Jag jobbar v a r j e dag. Kommer att tänka på när jag jobbade på Pressbyrån i Örebro. En dag gick strömmen i flera timmar vilket oroade chefen eftersom vi då inte skulle kunna larma på kvällen.

- Någon måste sova här i natt, bestämde hon.

?

Eller som den gången någon av oss hade låst dörren för att gå på toaletten.

- Om ni ska hålla på så här får vi skaffa en potta och ställa bakom dörren på lagret!, skrek hon. Chefen från helvetet.

?

Jag förstår inte riktigt hur hon tänkte där. Det hade väl knappast gått snabbare om vi hade gått på pottan istället för toan. Och undrar vad kunderna hade sagt om jag hade suttit på pottan på lagret och skrikit:
- Vänta lite, jag sitter på pottan!

Jag måste ta bort en leverfläck. Jag vill naturligtvis inte få något ärr efteråt men inte heller betala en krona för att ta bort den. Jag ringde till vårdcentralen i Jönköping och berättade gråtandes att jag har en leverfläck som kliar och är jättefarlig. Döden är nära. Sedan viskade jag att jag inte vill ha något ärr. Tanten i luren gapskrattade och skrek:

- Inget ärr?! Här har vi ärrgaranti!

Jag berättade att min pappa har tagit bort en leverfläck på ett ställe i Örebro där de gjorde på ett sätt (utan laser) så att det inte blev ärr.

- Så jobbar inte vi här, mullrade tanten i luren.

NÄHE?! Det ante mig att ni inte har lärt er den metoden i den här hålan!
Välkommen till Jönköping. Glöm inte att vrida tillbaka klockan. Tio år.

.

Fick nyss ett sms från Ellen:

"Konstantin torkade sig i rumpan med sina kalsonger och kastade dem i ansiktet på Fia. HAHAHA"

Konstantin är två år. Orden är få, men handlingarna talar för sig.