Du är vad du bloggar om

Min hand tidigare ikväll

Jag orkade inte laga någon lunch idag, så jag gjorde som jag brukar göra i det läget. Jag köpte en sån här:

Ja, det brukar oftast bli en sån här paj när jag är för lat för att laga mat. Vet inte exakt hur många gånger i månaden vi snackar, men förmodligen tillräckligt ofta för att kassapersonalen på Ica internt ska kalla mig för ”Hon med pajen”.

Det värsta med att vara en kund med internt smeknamn är att det sällan är positivt. Tro mig, så var det på Pressbyrån och så är det överallt. Inser med fasa att jag förmodligen är en av de kunder som personalen suckar åt inombords när jag kommer. ”Nu kommer hon igen med sin äckliga paj”. Det spelar ingen roll om jag är trevlig, ler och inte gör något större väsen av mig när jag betalar. Jag är ändå ”Hon med pajen”.

Häromdagen lade jag upp en annons på Blocket för att sälja min gamla soffa. Jag köpte den (begagnad) för tusen kronor, hade den fyra år och sålde den för åttahundra. Det känns helt okej tycker jag.

I alla fall…

Idag fick jag ett mail från en tant (?) som sett annonsen och skriver:

Hejsan!
Såg annonsen på dina vita soffor. Är de fortfarande till salu? I så fall
bjuder jag 600 för bägge sofforna.
/Lilian

Nu vill jag bara klargöra en sak här:
Jag säljer (sålde) EN soffa för åttahundra kronor. Hon ska ha TVÅ soffor för sexhundra kronor totalt.

Snacka om höjden av girighet.

Jag var och handlade förut. Gick in på ICA, tog en korg och slängde ned ett knippe av min huvudföda: bananer. Gick sedan raskt vidare till frysdisken och letade efter det näst bästa: glass. Men skitbutiken hade inte den sort jag ville ha. När jag insåg det stod jag villrådig en sekund och sedan tog jag upp mobilen (!) och tittade på den innan jag ställde ifrån mig korgen och lämnade butiken. Men varför gjorde jag så? Jag visste mycket väl att ingen hade vare sig ringt eller smsat. Jo, jag gjorde det för syns skull. För att ge sken av att jag tittade på mobilen, insåg att det var något jag missat och därför var tvungen att snabbt ta mig därifrån. Förstår ni?

Samma sak gör jag om jag exempelvis är på väg till en butik och råkar passera den för att jag går i andra tankar. När jag upptäcker det kan jag liksom inte bara tvärvända utan måste ta upp mobilen och titta på den innan jag kan byta riktning. Som om någon som såg mig skulle förstå varför jag bytte riktning annars? Som om någon som såg mig verkligen skulle bry sig?

Willys hade förresten glassen jag ville ha, men alla bananer där var brunprickiga. Det borde vara förbjudet att sälja sådana bananer!

God kommunikation är A och O för att ha ett bra förhållande sägs det.

Häromdagen hemma hos min kille:

Han spelar TV-spel och jag skriver på datorn.
Jag: Vill du höra vad jag har skrivit?
Han: Ja...
Jag: Eller, det är en ganska långt, men jag kan läsa en liten bit?
Han: Aa...
Jag: Men du spelar ju, då lyssnar du ju inte!
Han: Ja...

...

…

Just ja, jag har en blogg! Kanske är dags att skriva något?

Tänkte summera min Valborg:

* Förfest med syster, vänner och några snubbar som kastade dart: +++
* Utgång till ett ställe som i vanliga fall släpper in ca 1500 personer, men som denna kväll tyckte att det var lämpligt att ta in över 4500 pers: +
* Betala 150:- i inträde för att packas ihop som får på ovan nämnda krog: +
* Snubbla på ett trappsteg och få, vad jag redan nu kan lova är, årets blåmärke 2011: +
* Pizza efter krogen (givetvis med oxfilé, champinjoner och färska tomater badandes i blandad kebabsås): ++
* Få femhundra kronor för att tyda de romerska siffrorna på en främmande killes tatuering: +++++

Vad gjorde ni i helgen då? /Anja 14 år