Du är vad du bloggar om

Ni kanske undrar vad jag har för mig när jag bloggar så sällan?
Åker buss, förmodligen.

Jag har haft distansförhållande med min kille de senaste 18 månaderna. Under denna tid har jag åkt med buss för att hälsa på honom ungefär två gånger i månaden. Åtta timmar tur och retur per gång. Ibland blir det bara en gång, men om vi räknar på två gånger i månaden så innebär det 288 timmars restid på ett och ett halvt år.

Jag har alltså åkt buss i tolv dygn.

När jag åker buss försöker jag roa mig själv så gott det går. Ibland sitter jag och spanar ut genom fönstret och försöker lära känna Sveriges landsbyggd. Okej, jag ljög. Efter att ha sett samma sträcka i repris under totalt tolv dygn så skiter jag fullständigt i omgivningen. Jag vill helst slå en kastrull i pannan på mig själv och somna in. Men tidigare såg jag ett och annat på vägen som jag ibland fick för mig att dokumentera. Saker som jag tycker är helt värdelösa egentligen, men som jag kan ana att någon annan är mycket stolt över.

Här har vi till exempel en infart, eller vad den nu ska kallas, som jag fotade en gång:



Den är stor (big) och här kör man in (inn). Big inn. Och säkert ska det vara något underfundigt med begin (börja) som de har skojat till det lite med här. Jag ser framför mig hur ett gäng feta och tunnhåriga kostymnissar hittade på detta under ett eftermiddagsmöte som ”spårade ur". De satt där och frustade av skratt, så att fetthakorna dallrade, åt sin egen finurlighet.

Eller vad tror ni?

Tjugosex och ett halvt

Min hand tidigare ikväll

Jag orkade inte laga någon lunch idag, så jag gjorde som jag brukar göra i det läget. Jag köpte en sån här:

Ja, det brukar oftast bli en sån här paj när jag är för lat för att laga mat. Vet inte exakt hur många gånger i månaden vi snackar, men förmodligen tillräckligt ofta för att kassapersonalen på Ica internt ska kalla mig för ”Hon med pajen”.

Det värsta med att vara en kund med internt smeknamn är att det sällan är positivt. Tro mig, så var det på Pressbyrån och så är det överallt. Inser med fasa att jag förmodligen är en av de kunder som personalen suckar åt inombords när jag kommer. ”Nu kommer hon igen med sin äckliga paj”. Det spelar ingen roll om jag är trevlig, ler och inte gör något större väsen av mig när jag betalar. Jag är ändå ”Hon med pajen”.

Häromdagen lade jag upp en annons på Blocket för att sälja min gamla soffa. Jag köpte den (begagnad) för tusen kronor, hade den fyra år och sålde den för åttahundra. Det känns helt okej tycker jag.

I alla fall…

Idag fick jag ett mail från en tant (?) som sett annonsen och skriver:

Hejsan!
Såg annonsen på dina vita soffor. Är de fortfarande till salu? I så fall
bjuder jag 600 för bägge sofforna.
/Lilian

Nu vill jag bara klargöra en sak här:
Jag säljer (sålde) EN soffa för åttahundra kronor. Hon ska ha TVÅ soffor för sexhundra kronor totalt.

Snacka om höjden av girighet.

Jag var och handlade förut. Gick in på ICA, tog en korg och slängde ned ett knippe av min huvudföda: bananer. Gick sedan raskt vidare till frysdisken och letade efter det näst bästa: glass. Men skitbutiken hade inte den sort jag ville ha. När jag insåg det stod jag villrådig en sekund och sedan tog jag upp mobilen (!) och tittade på den innan jag ställde ifrån mig korgen och lämnade butiken. Men varför gjorde jag så? Jag visste mycket väl att ingen hade vare sig ringt eller smsat. Jo, jag gjorde det för syns skull. För att ge sken av att jag tittade på mobilen, insåg att det var något jag missat och därför var tvungen att snabbt ta mig därifrån. Förstår ni?

Samma sak gör jag om jag exempelvis är på väg till en butik och råkar passera den för att jag går i andra tankar. När jag upptäcker det kan jag liksom inte bara tvärvända utan måste ta upp mobilen och titta på den innan jag kan byta riktning. Som om någon som såg mig skulle förstå varför jag bytte riktning annars? Som om någon som såg mig verkligen skulle bry sig?

Willys hade förresten glassen jag ville ha, men alla bananer där var brunprickiga. Det borde vara förbjudet att sälja sådana bananer!

God kommunikation är A och O för att ha ett bra förhållande sägs det.

Häromdagen hemma hos min kille:

Han spelar TV-spel och jag skriver på datorn.
Jag: Vill du höra vad jag har skrivit?
Han: Ja...
Jag: Eller, det är en ganska långt, men jag kan läsa en liten bit?
Han: Aa...
Jag: Men du spelar ju, då lyssnar du ju inte!
Han: Ja...

...

…

Just ja, jag har en blogg! Kanske är dags att skriva något?

Tänkte summera min Valborg:

* Förfest med syster, vänner och några snubbar som kastade dart: +++
* Utgång till ett ställe som i vanliga fall släpper in ca 1500 personer, men som denna kväll tyckte att det var lämpligt att ta in över 4500 pers: +
* Betala 150:- i inträde för att packas ihop som får på ovan nämnda krog: +
* Snubbla på ett trappsteg och få, vad jag redan nu kan lova är, årets blåmärke 2011: +
* Pizza efter krogen (givetvis med oxfilé, champinjoner och färska tomater badandes i blandad kebabsås): ++
* Få femhundra kronor för att tyda de romerska siffrorna på en främmande killes tatuering: +++++

Vad gjorde ni i helgen då? /Anja 14 år

…jag har haft en drös toppenjobb också!

Mitt första extrajobb var som telefonförsäljare. Jag var 15 år och likaså var mina medarbetare. Säljcoachen var fem år äldre och pratade bara med dem som sålde bra. Aldrig med mig dvs. Men en dag när jag kom till jobbet mötte säljcoachen mig med öppna armar:
- HEJ ÄLSKLIIIIING!
Sedan visade hon mig på ett A4 papper som hon satt upp på väggen att jag denna månad hade sålt bäst av alla. Alla säljare förvarade sitt säljmaterial (ett säljmanus som man slaviskt skulle följa, ord för ord) i en vit plastbox. Nu ville säljchefen belöna mig för mitt hårda arbete och sa med tillgjord bebisröst:
- Vet du vad du ska fåååå? En träbox istället för plastboxen! GRATTIS!

Jag och träboxen fick ett kortlivat förhållande, för strax efteråt tog jag ett stort steg i karriären och började jobba på hamburgerkedjan Max. Steka hamburgare, göra rent fritösen och så tusen skrikande barnfamiljer på det. What’s not to love?

Jag har också, som ni kanske vet, jobbat på Pressbyrån. En av mina första dagar på jobbet, när det mesta kändes förvirrande, kom en gubbe in och sa att han ville ha ”Röda lacket”. Eftersom jag inte hade någon koll på vad vi sålde i butiken gick jag planlöst runt bakom kassan och låtsades rota i skåpen. Efter en stund stannade jag upp och sa:
- Jag tror tyvärr inte att vi har något nagellack alls.
Gubben frustade till av skratt och förklarade att Röda lacket är en snussort.

Fler spännande Pressbyrå-moments kan ni läsa om här.

Jag och Roy. Bilden har egentligen inget med inlägget att göra.

Jag sitter i mitt rum (som jag hyr av en tant) och funderar lite över boenden jag har haft i mitt liv. Det har blivit några stycken, av varierande kvalitet. Tänkte bjussa på ett litet urval:

* Jag har bott i källarplan i en studentkorridor där mitt rum hade heltäckningsmatta och lampan lös med ett inbjudande grönt ljus. Jag grät första natten i det rummet.

* Efter någon månad flyttade jag tre våningar upp i samma hus och delade korridor, kök och toalett med, bland andra, en kille som varken duschade eller tvättade sina kläder en enda gång under det halvår vi båda bodde där.

* Jag har bott i ett hyreshus där jag drog ned medelåldern med ungefär hundra år. En av grannarna bjöd in mig för att visa upp alla dukar hon virkat samt alla tusentals piller i hennes medicinlåda.

* Jag har varit inneboende hos en 30-åring som rökte inomhus och förbjöd mig att använda vardagsrummet och tvättmaskinen. En söndagskväll tyckte hon att det var en bra idé att ha fest. Hela natten. Vid sju-tiden på måndagsmorgonen klev jag in i köket för att göra frukost innan jobbet. Vid köksbordet satt en okänd kille klädd i linne som drack öl och spände sina tribaltatueringar. God morgon.

Home crappy home, som man brukar säga.

Jag hittade min gamla dagbok i föräldrahemmet. Den handlar till nittio procent om killar. I tredje klass har jag exempelvis gjort en lista där jag har satt en till fem stjärnor på de killar som jag gillade. Eller gillade och gillade. Jag hade rätt så låga krav på den tiden i så fall, om man får tro de parametrar jag har rankat killarna utifrån: snygg, snäll och snuskig.

SNUSKIG?!

Den killen som har fått flest stjärnor under ”snygg” har även har även blivit rankad som den snuskigaste av dem alla. Jag undrar vad snuskig innebär för en nioåring? Jag har ett starkt minne av att killen i fråga en gång oblygt petade i näsan framför mig och stolt visade upp sitt fynd. Undrar om det är vad jag syftar på? Jag verkar ju inte ha tyckt att det gjorde honom mindre attraktiv i alla fall. Men det är klart, det är ju en del man får blunda för om det viktigaste är att killen är snygg och snäll...

Här är jag, 26 år:



Här är jag igen, 18 år:



Här är jag, någon månad gammal, tillsammans med min pappas bakhuvud:




...

Det kan vara dags för en förändring av frisyren.

Men troligtvis inte.