Du är vad du bloggar om

Det här med grannar, det är väldigt speciellt tycker jag. Vissa säger man bara hej till, andra blir man vänner med och så finns det dem man gör allt för att undvika. Vilket förhållande har du till dina grannar? Är du den där jobbiga som alltid ska stanna och prata i alla lägen, eller den som väntar en stund extra innan du går ut om du hör att en av grannarna är i trapphuset? Jag tillhör den senare kategorin, helt klart. Inte utan orsaker dock.
I huset med min första egna lägenhet bodde jag och en massa pensionärer. Jag upptäckte snabbt att flera av dem spenderade hela dagarna med att sitta i fönstret och glo ut, så jag vinkade lite vänligt när jag tittade upp. Århundradets misstag. Vinkandet ledde till att en tant en dag öppnade dörren när jag passerade och frågade om jag ville komma in och titta hur hon bodde. Nej det ville jag inte, men jag gjorde det ändå. Tanten blev som tokig och sprang runt i lägenheten och pekade på alla saker hon hade gjort. Egenvirkade dukar, grytlappar och mattor hängde högt och lågt. Efter en stunds rännande satte hon sig utmattad på en stol i köket och jag gjorde lite villrådigt samma sak.
- Oj vad jag har ont i höften, sa tanten.
- Jaha ojdå, sa jag.
Och vet ni vad jag säger sen?!
- Själv har jag jätteont i ryggen.
Jag förbannar mig själv när tanten i nästa sekund river fram en stor låda med hundratals piller. Hon visar stolt upp ett piller i taget samtidigt som hon ingående beskriver vilket piller hon tar mot vilken krämpa. Jag kom inte därifrån förrän en timme senare.

Efter denna incident är jag mycket försiktig med att bli alltför vänskaplig med grannarna.