Du är vad du bloggar om

Har ni sett "Spårlöst" nån gång? Ni vet det där programmet där bortadopterade barn spårar upp sina biologiska släktingar. Det är ju jättefint, verkligen. Men inte särskilt spännande, även om skaparna av programmet gör allt för att öka på spänningen genom att dra ut på allting så länge som möjligt.

- Nu ska vi strax gå in här där din pappa en gång satt och drack kaffe. Hur känns det?

Herregud, man vet ju ändå att det alltid slutar med att de hittar den de söker efter. Varför skulle de annars sända skiten? Tänk om Hans Fahlén någon gång på slutet skulle säga:

- Tyvärr, vi hittade inte din pappa. Vi får åka hem igen.

Och där är programmet slut. Vilken chock!

Men icke. Istället vet man att på slutet kommer Hans att stå där med armen om den stackars människan som nervöst väntar på att Hans äntligen ska säga:

- Ser du trädet där borta?

- Ja.

- Ser du personen som står bredvid?

- Ja!

- Det är inte din pappa. Men ungefär en mil längre bort, bakom en stor sten, under en bänk - DÄR väntar din pappa!

Typ.