Ett kärt jobbminne...
Jag hade jobbat hela dagen på Pressbyrån. Jag jobbade som vanligt ensam och det var massor med folk hela dagen. Helt slut med andra ord. När jag äntligen slutat gick jag ut för att ta cykeln hem. På den här tiden bodde jag hos mina föräldrar i Örebro och hade en härlig cykeltur på tjugo minuter att se fram emot…
Jag kommer ut och går mot min cykel. Men någonting är inte som det ska. Sadeln är borta! Jag stirrar på den tomma stången där sadeln brukar sitta, tittar åt sidan och tillbaka igen. Kan liksom inte riktigt greppa situationen. Funderar i ett kort ögonblick på om jag ska cykla hem ändå – ståendes eller alternativt sittandes på pakethållaren...
.
Tyvärr måste jag göra er besvikna med att jag slutligen ringde pappa som fick hämta mig. Men tack i alla fall till den som snodde min sadel. You made my day.
