Är man svensk så är man
Jag åkte buss igår. Två och en halv timme. Jag bävade för det redan innan för jag var förkyld och febrig. Som att det inte är jobbigt nog bara att åka buss...
- Det blir nog ganska lugnt, inte så mycket folk, säger busschauffören och jag andas ut en aning.
Får en hyfsat bra plats. Den som är precis vid trappan, där man inte har något säte precis framför utan ett bord. Man slipper trängas. Jag hatar att trängas med främlingar.
Plötsligt blir det ett jävla liv. En hel klass med spansktalande personer kliver på. Bussen blir fylld till bristningsgränsen. De lägger ribban på ”Den som pratar högst vinner” och håller den ljudnivån. Under. Hela. Resan.
En svensk tant rusar snabbt fram och sätter sig bredvid mig.
- Det är ett sånt jävla liv där bak, säger hon. Jag nickar och sätter in hörlurarna i öronen. Var god stör ej.
De spansktalande personerna lever rövare hela vägen. De ser ut att vara studenter, men beter sig som om de gick på mellanstadiet. Det är ett jävla liv helt enkelt.
Tanten bredvid mig är i upplösningstillstånd. Hon försöker läsa sin bok men får lägga ned den flera gånger för att hon inte kan koncentrera sig. När någon av spanjorerna skriker extra högt vänder hon sig och ger personen ett argt ögonkast och skakar på huvudet. Men hon säger ingenting. En äkta svensk när hon är som argast. Flera gånger tittar hon på mig och söker ögonkontakt. Hon vill ha en bekräftelse. Hon vill att jag också ska sucka, skaka på huvudet och fälla en kommentar om de jobbiga ungdomarna. Jag ignorerar henne, höjer volymen på min mp3 och stirrar envist ut genom fönstret.
En äkta svensk möter en annan.
Hade du varit 15 år äldre hade du tittat tillbaka, suckat och gnällt lite om hur jobbigt det var. Sedan hade ni blivit väninnor.
Nämen, det där låter ju som saxat från min vardag. Högljudda är ett bra beskrivande ord för spanjackerna.
