Du är vad du bloggar om

Igår tvingades jag åter igen att möta min ångest. Nej, inte Pressbyrån utan Swebus. Jag lyckades med bravaden att knipa platsen bakom utgången, den enda platsen med benutrymme, och jag kände direkt att resan började för bra för att vara sann. Några sekunder senare kommer ett ungt par i hundratjugokilosklassen och letar efter två lediga platser bredvid varandra. Bakom mig finns två säten som verkar vara lediga, men det visar sig att den ena platsen är upptagen då det ligger en väska på sätet.
- Vem har lagt en väska på sätet? MOGET!, vrålar tjejen och beordrar sin kille att flytta på väskan.

Det visar sig att väskan tillhör en gammal farbror som är på toaletten. När han kommer tillbaka händer det som inte får hända. Tjejen sätter sig bredvid mig. Resten av resan får jag därför nöja mig med ett halvt säte.

Plötsligt får tjejen ett sms från en vän som skriver att hon "inte kan lämna tillbaka locktången förrän på torsdag" (detta sms läses naturligtvis upp högt för pojkvännen - och resten av bussen). Tjejen ringer snabbt upp kompisen och sedan inträffar följande två samtal:

1. Tjejen till kompisen: Hej vad gör du och var är du? … Okej … Men du, varför på torsdag? … Okej. Hejdå.

2. Tjejen till sin pojkvän: Vet du vad hon sa?! Jag ba ”Hej vad ville du?” och hon ba ”Jag skulle bara kolla var du var”. Jag ba ”Okej, vad gör du?” och hon sa att hon var med Emma och Ida. Jag ba ”Okej, varför kan du inte lämna locktången förrän på torsdag?” och hon ba ”Nej men jag ska träffa Micke imorgon” och jag ba ”Jaha, är det viktigare än mig och att jag får min locktång?” och då visste hon inte vad hon skulle säga! Bitch.

Komiskt att ljuga ihop ett telefonsamtal som precis ägt rum framför personen man berättar om det för.