Du är vad du bloggar om

När något av mina klädesplagg går sönder löser jag det alltid på absolut enklast möjliga sätt: jag slänger det och köper något nytt. Nu har en relativt ny väska gått sönder och i, vad som nu verkar vara, ett mycket ogenomtänkt ögonblick avslöjade jag min plan för min pojkvän.
- Det är ju onödigt!, tyckte han. Det är ju bara att sy igen hålet.

Sy? JAG?! HAHAHAHHAHHA
Man kan ju tro att man känner varandra efter 2,5 år tillsammans. Men icke.

Mitt intensiva hat till att sy har nog alltid funnits där, men nådde sin kulmen i åttan på högstadiet då detta var en obligatorisk del av undervisningen. En gång i veckan hade vi en timmes syslöjd. Vår syslöjdslärare, aka Sy-Hitler, behagade dock inte att dyka upp mer än hälften av gångerna. Av de gånger hon dök upp stod hon hälften av gångerna och grät och sa att lektionen var inställd för hon mådde dåligt. Ja vem fan skulle inte göra det om man tvingades JOBBA med att sy?!

De gånger vi faktiskt hade lektion tvingade hon oss att begå vidriga handlingar såsom att virka, sticka (vad är skillnaden egentligen?) och sy lapptäcken. EN gång fick vi chansen att sy ett valfritt plagg.
- Fan vad kul!, kanske några av er tänker nu.
- Fan vilket helvete, tänkte jag. Vem vill ha egensydda kläder på sig?!

Alla de andra kastade sig glatt över tyger och mönster och satte igång med att sy fula kläder som de aldrig skulle ha på sig. I ett obevakat ögonblick smög jag in i tygförrådet, grävde runt lite i korgen med spill - det vill säga sådant som andra sytt fel och slängt. Jag hittade där en nästan färdig tubtopp som någon slängt för att hon (jag utgår från att det var en tjej eftersom att få killar bär rosa tubtoppar) fått trådtrassel i ett hörn. Jag klippte snabbt upp tråden, sydde om den biten och lämnade in det färdiga plagget till läraren.
Sy-Hitler studerade mycket misstänksamt toppen och mig. Sedan gav hon mig ett G.
Sen den dagen har jag aldrig rört en symaskin.

Det har varit de tio bästa åren i mitt liv.