Du är vad du bloggar om

Igår kväll när jag spatserade hem längs Kungsgatan vid 23-snåret tittade jag på min proteshand (syrran har översträckning i armbågen och tycker att handen ser lam ut, Red. anm) och kom osökt att tänka på en gång på 90-talet när mormor låg på sjukan och jag, mamma, storasyster och morfar var och hälsade på.

Vi kom in i sjuksalen där mormor och några andra tanter låg och fick sätta oss på kanten på mormors säng. Det luktade gamlingar och sjukhus där inne och alla hade tunna, äckliga, gula sjukhusfiltar över sig. St0rasyster och jag petade på allt man kunde peta på, frågade om allt man kunde fråga om och höll på att explodera av skratt när tanten mitt emot drog upp sig i handtaget som fanns ovanför sängen för att lägga en brakskit. Men sedan var ALLT tråkigt. Så fick vi, eller förmodligen min idol och tillika storasyster, den briljanta idén att ta rullstolen som vi skjutsat morfar i och åka runt lite i den i korridoren: vi skulle låtsas att vi var lama. Storasyster åkte fram och tillbaka en stund och när det var min tur sa en gubbe (som suttit i korridoren och tittat på): ”jaha, ni delar på den…” varpå min syster blev euforisk och viskade till mig, med en stor dos stolthet i viskningsrösten, att han trott att hon var lam på riktigt!

”Kul för dig då…”

… sa jag inte. Jag har faktiskt aldrig kommit över att jag inte lyckades se lika verklighetstroget lam ut. Big fail.

/Lillsyrran

Kommentar från Anja:

Det här med att leka lam är något som fortfarande hänger i. När jag umgås med min kille och inte orkar resa mig upp när vi ska iväg nånstans vrålar jag ”JAG ÄR LAM!” och då är han tvungen att spela med och dra mig upp medan jag är helt slapp i varenda muskel.
”Kan du inte hjälpa till?”, undrar min kille ibland.
”Nej jag är ju lam! Tänk om det vore på riktigt, skulle du verkligen be mig om det då?!”, svarar jag och flinar åt min kille som flåsande försöker få mig på fötter.

Fan vilken underbar flickvän jag måste vara!