Du är vad du bloggar om

När jag var omkring 20-21 år fick jag min första egna lägenhet i Örebro. Det var en helt okej lägenhet, förutom en sak: det var en mil till tvättstugan. Eller, tvättstugan låg i ett annat hus och jag bodde på tredje våningen utan hiss. Det blev ett jädra springande med andra ord.

Det fanns tre tvättider per dag och en söndag eftermiddag hade jag bokat det tredje passet, 17-22. Jag tog därför min överfulla och tunga tvättkorg, släpade den nedför alla trappor, över två gårdar bort till tvättstugan.

Det visade sig att någon hade passet före mig och när klockan var tio över fem gick tvättmaskinen fortfarande på full fart. Jag blev givetvis skitarg och bestämde mig för att stanna kvar till personen behagade att dyka upp och skälla ut honom/henne som om det inte fanns någon morgondag.

Strax innan klockan sex dök personen upp – en storvuxen kille, kanske tio år äldre. Där satt jag, en 20-åring på 51 kilo och väntade, arg som ett bi.

Om jag skällde ut honom? Japp, efter noter.
Vad han sa?

- Kolla på schemat, det är bara två tider på söndagar.
Sedan gick han in i tvättrummet och stängde dörren.

Kvar utanför satt jag. Och skammen. Jag kollade på tvättschemat, och mycket riktigt stod det med små små bokstäver i ett hörn att på söndagar var sista passet 12-18.

Han måste ju ha undrat vad det är för trasig människa som sitter och väntar för att skälla ut en människa på det sättet. Som en arg gammal kärring!

Jag fasar för att bli gammal.