Så. Jävla. Ovärt.
Det var en småblåsig sommar i början av 90-talet. Den 11-årige pojken och hans fem år yngre syster hälsade på sina morföräldrar över helgen. Under vistelsen gjorde pojken illa armen och mormodern lindade då ett vitt bandage runt skadan. Bredvid stod pojkens lillasyster och tittade på, mycket avundsjuk på pojkens förband. Samma dag satte mormodern den lilla flickan på pakethållaren för att leda cykeln bort till Ica. Pojken gick bredvid och höll armen med det vita bandaget högt.
Anja, sex år, stirrade med bister min på sin storebrors arm. Hon ville ju också ha ett stort vitt bandage. ”Kosta vad det kosta vill”, kan man tro att hon tänkte, för i nästa sekund stoppade hon helt sonika in foten bland ekrarna i det rullande cykelhjulet.
Jag minns inte längre om jag eller mormor skrek högst, men jag minns att jag kort efteråt satt på köksbordet och krävde att få ett bandage lindat om foten. Mormor plockade då fram den enda linda hon hade kvar.
Den var brun.
Haha surt :D
