Ska man grina eller gråta?
Ni kanske undrar vad jag har för mig när jag bloggar så sällan?
Åker buss, förmodligen.
Jag har haft distansförhållande med min kille de senaste 18 månaderna. Under denna tid har jag åkt med buss för att hälsa på honom ungefär två gånger i månaden. Åtta timmar tur och retur per gång. Ibland blir det bara en gång, men om vi räknar på två gånger i månaden så innebär det 288 timmars restid på ett och ett halvt år.
Jag har alltså åkt buss i tolv dygn.
När jag åker buss försöker jag roa mig själv så gott det går. Ibland sitter jag och spanar ut genom fönstret och försöker lära känna Sveriges landsbyggd. Okej, jag ljög. Efter att ha sett samma sträcka i repris under totalt tolv dygn så skiter jag fullständigt i omgivningen. Jag vill helst slå en kastrull i pannan på mig själv och somna in. Men tidigare såg jag ett och annat på vägen som jag ibland fick för mig att dokumentera. Saker som jag tycker är helt värdelösa egentligen, men som jag kan ana att någon annan är mycket stolt över.
Här har vi till exempel en infart, eller vad den nu ska kallas, som jag fotade en gång:
Den är stor (big) och här kör man in (inn). Big inn. Och säkert ska det vara något underfundigt med begin (börja) som de har skojat till det lite med här. Jag ser framför mig hur ett gäng feta och tunnhåriga kostymnissar hittade på detta under ett eftermiddagsmöte som ”spårade ur". De satt där och frustade av skratt, så att fetthakorna dallrade, åt sin egen finurlighet.
Eller vad tror ni?
